Fasen, när man blir mamma får inte bara en fin gosig liten bäbis att älska har jag märkt.
Man får också en jäkla massa oro o en jävla dos med skuld.
Jag är alltid orolig nuförtiden, varje gång jag vaknar till på natten måste jag kolla så att Cash andas, även när han sover bredvid mig i soffan...kan jag inte höra honom måste jag titta o ser jag inget måste jag lägga handen på hans bröst. Sedan oroar jag mig för att han ska skada sig när han blir äldre (vilket han ju givetvis kommer att göra...han är ju grabb) Jag är rädd att han ska bli mobbad i skolan (ibland drömmer jag tom ihop ett scenario där jag skäller ut rektorn på värsta Brokovich-viset för dålig uppsyn på rasterna..) Jag är orolig att han ska vara rädd när han går till tandläkaren, att han ska få allergier, att han ska vara mörkrädd, att han ska frysa, att han ska vara för varm, att han ska drömma mardrömmar, att han inte får någon flickvän, att han ska bli vald sist på gymnastiken, att någon större ska lura av honom hans bästa kulor, ni vet de där lite glittriga stora, att han ska få nageltrång om jag klipper hans tånaglar fel.....listan kan göras ännu längre men mest av allt oroar jag mig för att han inte ska veta att han är älskad. Jag kramar honom o säger att jag älskar honom säkert tusen gånger på en dag...stackars pöjk.
Sen har vi skulden....jag visste inte att man får så mycket skuld när man blir mamma....jisses. Det känns som jag skulle gå sönder ibland. Om jag låter han ligga på filten o leka själv känner jag mig som en dålig mamma o är rädd att han ska känna sig ensam o att han inte ska utvecklas rätt. Om jag tittar en sväng på datorn eller på tv när han är vaken känner jag mig som ett svin.
Känner ni er så här oxå mammor därute? Eller är jag konstig? Eller är min skuld berättigad?
4 comments:
Ujuj du är inte konstig nånstans gumman!!! Det där är helt normala känslor hos en mycket älskande o beskyddande mamma!
jag känner igen precis allt!
Ofta kan jag titta på lilla Ems o undra om hon är lycklig o om hon verkligen vet att jag älskar henne av hela mitt hjärta?
Men, jag har tänkt, att ha alla dessa känslor och att känna skuld, betyder bara att vi bryr oss till max!
Tro mej, dom VET att dom är älskade! O jag tror, att få ligga i babygymmet lr på filten själv då o då är bara nyttigt för dom?
Jag har bara pratat med dig o fäljt din blogg,, och bara av det att bedöma så vet jag att du är den bästa tänkbara mamman, för din Cash. Fortsätt bara vara som du är, så ska du se att allt blir finfint!
Lilleman har tur som har en mamma som bryr sig o öser all kärlek över honom. Så d så!!!! <3<3<3 =)
Haha du är så normal så:-)
Med barnet föds det dåliga samvetet.
Så är det bara.
Kram på dig!
Du är precis normal Lela, man funderar och tänker och talar om ytterligare en gång att man älskar dem..
Haha jag säger tom till Ollie att jag älskar han när han sover. ;)
Söta Angelica! Jag känner likadant!! Och av detta måste vi då dra slutsatsen att det är helt normalt ;-) Det hör nog till mammarollen tror jag. Jätteskoj att du hittade min blogg och ännu roligare att upptäcka att du också bloggar! Sköt om dig där borta i Amerikat! Kraaaam
Post a Comment